Underbara Jenny skrev ett så himla bra inlägg om mat och barn(läs här)som passar helt perfekt för oss. Nils har en extrem selektiv matovilja. Han är inte det minsta intresserad av att prova något nytt som presenteras förutom när vi är många som äter. På fsk tar han tre portioner, hemma hos våra vänner äter han med god aptit. Men hemma…nä. det är någon typ av ond cirkel vi hamnat i och jag har äntligen släppt stressen. Och varför har jag gjort det!? Jo för att jag insett att det är inte jag som gör något fel. Nils vill inte smaka ny mat. Nils har sina favoriter och det beror inte på något jag gjort eller inte gjort. Beviset för det är Nelly! Skillnaden mellan hur jag hanterat deras mat situation är att jag varit mycket mer avslappnad med Nelly och att hon fått 100% BLW(med Nils blandade vi). Och Nelly äter mycket och gärna. Däremot går det absolut inte att på något sätt ‘tvinga’ henne heller att prova något, alltså om jag aktivt försöker få henne att äta något. Nej hon vill hålla titta peta och slicka lite först. Så två barn med samma mamma. Två barn. Ett äter allt och ofta. Ett äter bäst utan sin mamma. Jag hade alltså ‘tur’ med ett barn och ‘otur’ med ett (det är inte mer komplicerat än så)
Nils vs Nelly
En fråga, hur gör en rent praktiskt när en ‘tvingar’ ett barn att i alla fall smaka på något!? Eller hur gör en när barnet helst inte sitter med vid bordet? Här kommer jag aldrig aldrig aldrig komma med hot eller arga förmaningar speciellt inte när det kommer till mat. Så någon med förslag på hur en gör?
